Den som går på tigerstigar
Helena Thorfinn är en fantastisk berättare.
Detta är andra boken om Sofia som jobbar för Sverige med mänskliga rättigheter och jämställdhet i Bangladesh, med sig har hon make Janne och deras två barn.
Boken börjar i Sverige där familjen befinner sig på semester, det sker ett terrorattentat på en restaurang som familjen brukar besöka.
De bestämmer sig ändå för att åka tillbaka och kommer tillbaka till en helt annorlunda stad än de lämnade.
Janne är som det kallas medföljande och har inte nåt jobb i Dhaka, lite tråkigt och är det så han vill ha det?
Barnen går i internationell skola där en del av barnen drillas mycket hårt, vilket Janne inte är helt förtjust i, pedagogen i honom vill att barnen ska göra mer än plugga.
Sofia engagerar sig så i jobbet att hon ibland tycks glömma familjen, lite väl bra ibland.
Ovanför garaget bor barnflickan och hon får sällskap av en väninna som är dansare och så småningom av en sk hijra också.
När jag läser boken kan jag känna lukten av Dhaka, jag kan se människomyllret framför mig, jag känner Jannes frustration och Sofias tvekan.
Beskrivingen av de andra medlemmarna i hushållet och den inflyttade hijran är målande, jag ser dem.
5 av 5 - läs den!
